Det må vara ett magstarkt påstående, men det är sant som det är sagt: att bajsa i naturen är en skitjobbig grej att ta sig an som nyfrälst friluftssjäl. Japp, så är det! Och inte bara för att denna (o)naturliga aktivitet får hjärnan att producera ett så stort antal tänk-om-scenarion att det knappt känns värt att snöra på sig vandringskängorna. Nä, för de allra flesta är det snarare aktivitetens lite mer … praktiska moment som får magen att vrida sig på både längden och tvären. Ska man liksom göra det … planerat, eller oplanerat? Nära, eller långt borta från vandringsleden? I en påse? Eller kanske direkt på marken? En riktig partypooper på den luftiga att-göra-listan alltså, som vi ska kika närmare på idag!
Så gör du för att bajsa i naturen
1. Planera innan du i naturen ska spatsera
Okej! Låt oss mjukstarta det här något knäppa inlägget om utomhuspudrandets ädla konst med att prata om något så oväntat som … planering! Ett något onödigt moment för något så simpelt som att bajsa i naturen kan man tycka, men faktum är att det finns två viktiga grejer att checka av innan man ger sig av. Den första är att kolla om det finns utedass på den plats där kan ska friluftsa. Många större leden har nämligen bajamajor stående längs med stigarna, och har man möjlighet är det alternativet helt klart att föredra. Den andra är att säkerställa att man har både toalettpapper och en mindre spade med sig i ryggsäcken. Stort OBS på att det ska vara just toalettpapper – alla andra torkhjälpmedel med oändligt långa nedbrytningstider, som hushållspapper eller näsdukar till exempel, får snällt ta och stanna hemma. Och spaden? Tja, mer om den lite längre ner i inlägget!
2. Välj rätt plats innan du tar sats
Okej! Då var den grundläggande planeringen gjord och allt är klart för avfärd. Snabbspol till ett par timmar senare: morgonkaffet är intaget och turen halvt avklarad. Snabbspol ytterligare någon timme så står man där, mitt i skogen med ett kaffe som helt klart har nått vägs ände och en vandringskompanjon som frenetiskt försöker googla sig till vad tusan det kan vara för djur som låter så där knorr:igt mitt på blanka dagen. Ja, man kan väl säga att det har blivit dax. Dax att do the deed. Att ”strax komma tillbaka”. Att ta sig en riktig rackebajsare helt enkelt! Och precis som på hemmaplan behöver man börja med att hitta en passande plats för att ”lossa på stocken”. Vilket ställe som passar för ändamålet beror helt och hållet på vilket typ av landskap man befinner sig i, men ett par generella riktlinjer är att det improviserade dasset ska vara
- utom synhåll från leden (för att inte utsätta andra vandrare för en ”mooning” av brunaste slag).
- långt bort från alla typer av vattendrag (för att inte sprida elaka bakterier i naturens egna autobahn).
- fult och oinbjudande (för att inte överraska några intet ont anande övernattare med en riktig stinkande korvfest mitt under tältuppsättningen).
Lite mer konkret kan en bra lossarplats till exempel vara bakom en stenbumling om man befinner sig i fjällen, eller en bra bit in i skogen om man vandrar i en mer lövtäckt miljö. Sen händer det ju ibland att kroppen levererar en överraskning av akutaste slag och då får man helt enkelt göra det bästa av situationen. Kanske man i alla fall kan ta sig en bit bort från stigen, eller hålla en jacka framför nakenbaken?.Shit happens liksom, som de säger på andra sidan dammen!
3. Kör på och gör en nummer två!
Sådär! Med både skogsmullar och vattendrag utom synhåll återstår bara en enda punkt på att-göra-listan innan det är dags att lossa på utebrallan och frigöra kroppen från några hekto snålåkande last: att gräva en grop. Japp, så är det! Tanken med gropen är att skapa lite extra distans mellan omvärlden och korven själv, samtidigt som eventuella nyfikna tassar och nosar inte riskerar att komma i kontakt med det man lämnat efter sig. Vad gäller det praktiska arbetet bestämmer man själv hur man vill gå till väga. Vissa använder kringliggande stenar som vapendragare, men enklast är att plocka fram den tidigare nämnda spaden ur ryggsäcken. (Gillar man inte tanken av att kånka runt på ett halvt trädgårdsskjul är denna finurliga friluftsspade som är likvärdig en liten banan både vikt- och storleksmässigt.) Två långfingrar djup ska gropen vara, och så pass bred att man inte riskerar att pricka fel!
När kroppen har gjort sitt återstår två uppgifter innan man kan traska vidare. Först och främst behöver man ta hand om det papper man har torkat sig med. Om det är en vanlig toarulle som har stått till tjänst kan man själv välja om man vill gräva ner det (sämsta alternativet), elda upp det (halvkassa alternativet) eller ta det med sig i en påse av valfritt slag (bästa alternativet). Sen behöver man även täcka över gropen man har grävt, gärna med det material man har spadat upp tidigare i processen. Skulle det inte räcka kan man alltid ta hjälp av några (o)frivilliga stenar som skräpar i området.
4. Kontrollera att du inte några spår kan detektera
Jahopp, då var den saken ur världen! Bra jobbat och stort tack för ansträngningen säger både djuren, naturen och friluftskulturen. Det är ju bara när alla gör den här typen av ansträngningar som vår fantastiska natur förblir just fantastisk, speciellt nu när allt fler vill testa på de gröna, sköna livet. Vill man få en extra stjärna i kanten kan man slå ett getöga på det tämligen ut:iga utedasset för att säkerställa att inga pappersflaggor vajar i vinden. Annars är det bara att traska tillbaka till leden och fortsätta vandringen på något lättare ben!
– – – – – – – – – – – – – –
Så var det med den saken! Har du några tips på hur man kan bajsa i naturen under vandringsturen? Eller något annat relevant du vill dela med dig av? Lämna en kommentar och berätta!